I väntans tider

Som jag skrev i gårdagens inlägg, så kommer jag att få göra praktik på ett företag här i stan framöver. Jag får vara där i ett halvår och därefter får vi se vad som händer. Innan jag börjar med projektet ska jag gå en två-veckors kurs i Ledarskap, Organisation och Kommunikation, via ett företag som är länken mellan Arbetsförmedlingen och praktikplatsen. Det som skiljer den här praktiken mot en ‘vanlig’ praktik via AF, är just att man får gå kursen och har rätt till en egen handledare.

Företaget är inriktat på att hjälpa arbetssökande akademiker att få in en fot på arbetsmarknaden, så dem kan jag verkligen rekommendera till alla som vill få lite extra hjälp! Även om det i mitt fall var så att jag hittade mitt företag på egen hand, så kändes det ändå bra att ha en egen kontaktperson som hjälpte till att leta praktikplats åt just mig.

Jag var och fikade med gänget igår, för att få reda på lite mer om vad jag ska få göra framöver, och för att få träffa dem. Det är ett ganska litet och nytt företag med unga medarbetare. De var riktigt glada och trevliga allihopa, så jag tror att jag kommer att trivas bra där. Att de fortfarande är ett utvecklande företag, ser jag mest som positivt.

Även om det är osäkert hur det kommer att bli i fortsättningen, både för mig och för företaget i sig, så känns det ändå hoppfullt. Eftersom företaget fortfarande är i en utvecklande fas, så känns det som att det iaf finns en liten möjlighet att påverka företaget i positiv riktning.

Även om jag inte kan räkna med att få någon anställning på företaget efter praktiken, så kommer jag ändå att få en massa nya erfarenheter, som säkert kan vara bra att ha med mig framöver. Att jag dessutom kommer att få jobba inom ett område som är relevant för min utbildning och mitt exjobb, känns extra kul!

Samtidigt är det säkert bra att ha lite ställtid (som Bodil Jönsson kallar det), dvs tid för att ställa om hjärnan och förbereda sig mentalt för det nya livet. Kursen i Uppsala är säkert en bra förberedande fas för mig också, dels för att komma in i kontorstids-rutiner igen, och dels för att skruva igång hjärnan igen och förhoppningsvis lära mig en massa nya saker som kan vara bra att ha med mig framöver.

Som en kille sa igår, när jag berättade lite kort om ‘min historia’, så jämnar det säkert ut sig i längden, dvs den tid jag har varit utan arbete kommer jag säkert att få belöning för förr eller senare iaf. Om man tänker efter, så finns det egentligen en hel del som jag har lärt mig under den här tiden, och jag tror att jag kommer att kunna uppskatta det här arbetet mycket mer nu, än jag skulle ha gjort om jag aldrig hade varit arbetssökande.

Den här perioden har verkligen testat mig, flera gånger väldigt hårt, och fått mig att mobilisera mina krafter att tänka positivt och hoppfullt på framtiden. Jag kan nog med stor säkerhet säga att jag inte skulle ha klarat mig så pass bra, om jag inte hade tränat mentalt.

Det är en enorm påfrestning att vara i ett sånt osäkerhetstillstånd som det innebär att vara arbetssökande, där man inte riktigt vet vad som kommer att hända den närmsta tiden framöver. Men, som Olof Röhlander skulle ha sagt, så har jag haft möjligheten att träna mentalt, tack vare de påfrestningar jag har varit utsatt för.

Mycket har nog handlat om att inte tappa perspektivet också. Jag har ju trots allt haft det hyfsat bra i stort sett. Jag har haft en stöttande familj och snälla vänner, en hårt arbetande sambo som varit villig att stå för notan, en god hälsa och tidigare erfarenheter som jag skulle klassa som jobbigare än den här tiden.

Så egentligen har jag mycket att vara tacksam för, framför allt min familj och sambo. Det har varit en stor påfrestning för alla i min närmaste omgivning att jag har varit arbetssökande. Mycket svett och många tårar har krävts att komma dit jag är idag.

För att inte tala om löpningens betydelse för mig! Jag har nog mycket att tacka löpningen för också. Eller snarare mina föräldrar, för att jag fick möjligheten att upptäcka att jag mådde bra av att röra på mig. Löpningen har varit min frizon, där jag har kunnat rensa systemet och fylla på med ny energi.

Den som har fått stå ut med mig mest, är ju ändå sambon. Jag har många gånger förundrats över hans envishet och förmåga att resa sig och kämpa vidare. Han har fått stå ut med mycket alla de otaliga gånger jag brustit ut och tyckt att allt har varit skit.

Tur för mig att han är en marathonlöpare med en sann långlöpar-mentalitet. Envis och tålmodig. En stor förmåga att fokusera på det som behöver göras. Väldigt praktisk och rationell. Precis som farfar var, som gick bort för snart ett år sen. Vi ska förresten hälsa på honom och mormor och morfar på kyrkogården nu till helgen, på Alla helgons dag.

Nu är det dags för ett core-pass tror jag minsann!

Ha en fortsatt bra vecka! 🙂

Tankens kraft

Vad glad jag kan bli ibland av att läsa bra artiklar och bloggar! Idag råkade jag läsa Girl Power-bloggen på Runner’s Worlds sida. Precis vad jag behöver! Kul att läsa andra som tänker och resonerar liknande som jag själv, bl.a. vad det gäller att springa. Framför allt gillade jag ett inlägg om hur ens ‘tro kan försätta berg‘.

Ibland kan man bli lite trött på att försöka övertala både sig själv och omgivningen att man har ‘rätt’, så just därför är det så skönt att själv bli peppad av andra och läsa just såna här typer av inlägg!

Jag har själv använt mig av mental träning för att försöka förbättra mina egna prestationer inom diverse olika områden, men har tidvis haft små ‘dippar’ av olika anledningar. När det gäller jobbsökningen, så har jag efter bästa förmåga försökt övertala mig själv om hur bra jag faktiskt är, men efter negativa besked är det svårt att inte bli besviken börja ifrågasätta sig själv.. Då är det extra viktigt att boosta sig med ytterligare pepp-talk för att påminna sig om hur bra man egentligen är. Nyckeln till att inte bli totalt utbränd i sin strävan framåt, är nog att få bekräftelse på annat håll än just från arbetsmarknaden. Inget nytt, men ändå, det tål att upprepas..

Alla som har lite kunskap inom naturvetenskap (eller psykologi för den delen), vet hur viktigt det är med rätt fördelning av energin. Man kan inte ge mer än man har. Så är det bara. Sen är det viktigt att inse vilken potential man faktiskt har, för att på bästa sätt kunna få ut maximalt med energi, utan att behöva bli utbränd.

Jag har ofta tänkt på hur lik löpningen är livet självt. För att lyckas komma i mål, så måste man se till att fördela energin på bästa sätt under loppet, så att den räcker hela vägen. När det känns extra tufft, blir den mentala kapaciteten extra viktigt. Ju mer fokuserat man kan tänka positiva peppande tankar, desto mer energi vinner man (nu låter jag lite som en idrottspsykolog..). Om man dessutom har turen att bli påhejad av snälla människor längs vägen, får man ytterligare en skjuts framåt.

Det gäller att hitta en lagom balans för att nå bästa resultat. Sen kan man ju ha olika mål med ett lopp/ett liv. Antingen kan man ha som mål att bara ta sig i mål, innan ‘repet dras’ (vilket är vanligt vid de flesta tävlingar, för att man inte ska kunna springa hur länge som helst), eller att komma i mål så snabbt som möjligt, för att se ens maximala kapacitet, eller så kan man ha som mål att bara springa och njuta av att bli påhejad av andra människor.

Midnattsloppet i Göteborg 2010

Att tävlingar av olika slag har en social funktion är väl inte heller det något nyhet – att det är kul att springa tillsammans med andra (ibland också med likadana tröjor, som i Midnattsloppet). Arbetslivet har väl lite samma funktion. Alla ska med, eller hur var det..?

Jag läste förresten en krönika av Ulrika By i gårdagens DN Söndag. Det handlade om vikten av att vara beredd på vad som helst och att inte ha några som helst förhoppningar, för att undvika att känna sig besviken. Mycket intressant. Det är nog lite så jag har börjat tänka ibland, just för att inte känna mig alltför besviken; om jag inte förväntar mig något kan jag ju inte heller bli besviken.. Men det är ju å andra sidan en ganska tragisk inställning också. Iaf om man vill kunna komma någonvart här i livet. Och det vill jag ju!

Jag tror att jag hade för höga förväntningar på arbetslivet när jag gick ut från universitetet. Vi hade alltid fått höra att vi skulle få det så lätt ute på arbetslivet. Alla skulle vilja ha oss.

Att jag dessutom kanske inte riktigt var beredd på att ‘vad som helst’ skulle kunna hända mig strax innan dörren ut mot arbetslivet öppnades för mig, vilket det gjorde för mig, gjorde ju inte saken lättare heller.

Att man inte kan få allt här i livet, är väl inte heller det någon nyhet, och jag är väl inte den första som har funderat över hur man ska kunna få ihop livspusslet på bästa och smidigaste sättet. Det är väl något man får jobba med hela livet, antar jag.

Det sägs ju att det inte alltid är de som har gått den rakaste vägen framåt i livet, som ‘vinner’ i längden. Man kan ju komma till samma mål, även om man tar olika vägar dit. De som tar en omväg dit, får kanske andra erfarenheter istället. Ingen väg behöver ju vara bättre än den andra, men det skulle vara kul om fler arbetsgivare kunde uppskatta även de som inte gått spikrakt framåt, och som kanske inte har exakt de specifika arbetslivserfarenheterna inom ett visst område som efterfrågas, för att vara en lämplig kandidat.

Jag strävar hela tiden efter att försöka se det positiva i allting, och försöker dra lärdomar av gamla misstag. Jag kanske är en obotlig optimist, men jag försöker ändå att vara så realistisk som möjligt, för att inte ‘tappa mark’ och bli alltför besviken.

Vad skönt det känns att bara kunna häva ur sig såna här saker här! Ingen behöver bli irriterad för att man får alltför långa mejl, som man kanske inte har tid eller ork att läsa och ge feedback på. Det är väl det bloggar är till för.. 😉

Nu har jag peppat mig själv med en massa ny jobbsökningsenergi!

Kram till er alla där ute i cyberrymden!