Som jag skrev i gårdagens inlägg, så kommer jag att få göra praktik på ett företag här i stan framöver. Jag får vara där i ett halvår och därefter får vi se vad som händer. Innan jag börjar med projektet ska jag gå en två-veckors kurs i Ledarskap, Organisation och Kommunikation, via ett företag som är länken mellan Arbetsförmedlingen och praktikplatsen. Det som skiljer den här praktiken mot en ‘vanlig’ praktik via AF, är just att man får gå kursen och har rätt till en egen handledare.
Företaget är inriktat på att hjälpa arbetssökande akademiker att få in en fot på arbetsmarknaden, så dem kan jag verkligen rekommendera till alla som vill få lite extra hjälp! Även om det i mitt fall var så att jag hittade mitt företag på egen hand, så kändes det ändå bra att ha en egen kontaktperson som hjälpte till att leta praktikplats åt just mig.
Jag var och fikade med gänget igår, för att få reda på lite mer om vad jag ska få göra framöver, och för att få träffa dem. Det är ett ganska litet och nytt företag med unga medarbetare. De var riktigt glada och trevliga allihopa, så jag tror att jag kommer att trivas bra där. Att de fortfarande är ett utvecklande företag, ser jag mest som positivt.
Även om det är osäkert hur det kommer att bli i fortsättningen, både för mig och för företaget i sig, så känns det ändå hoppfullt. Eftersom företaget fortfarande är i en utvecklande fas, så känns det som att det iaf finns en liten möjlighet att påverka företaget i positiv riktning.
Även om jag inte kan räkna med att få någon anställning på företaget efter praktiken, så kommer jag ändå att få en massa nya erfarenheter, som säkert kan vara bra att ha med mig framöver. Att jag dessutom kommer att få jobba inom ett område som är relevant för min utbildning och mitt exjobb, känns extra kul!
Samtidigt är det säkert bra att ha lite ställtid (som Bodil Jönsson kallar det), dvs tid för att ställa om hjärnan och förbereda sig mentalt för det nya livet. Kursen i Uppsala är säkert en bra förberedande fas för mig också, dels för att komma in i kontorstids-rutiner igen, och dels för att skruva igång hjärnan igen och förhoppningsvis lära mig en massa nya saker som kan vara bra att ha med mig framöver.
Som en kille sa igår, när jag berättade lite kort om ‘min historia’, så jämnar det säkert ut sig i längden, dvs den tid jag har varit utan arbete kommer jag säkert att få belöning för förr eller senare iaf. Om man tänker efter, så finns det egentligen en hel del som jag har lärt mig under den här tiden, och jag tror att jag kommer att kunna uppskatta det här arbetet mycket mer nu, än jag skulle ha gjort om jag aldrig hade varit arbetssökande.
Den här perioden har verkligen testat mig, flera gånger väldigt hårt, och fått mig att mobilisera mina krafter att tänka positivt och hoppfullt på framtiden. Jag kan nog med stor säkerhet säga att jag inte skulle ha klarat mig så pass bra, om jag inte hade tränat mentalt.
Det är en enorm påfrestning att vara i ett sånt osäkerhetstillstånd som det innebär att vara arbetssökande, där man inte riktigt vet vad som kommer att hända den närmsta tiden framöver. Men, som Olof Röhlander skulle ha sagt, så har jag haft möjligheten att träna mentalt, tack vare de påfrestningar jag har varit utsatt för.
Mycket har nog handlat om att inte tappa perspektivet också. Jag har ju trots allt haft det hyfsat bra i stort sett. Jag har haft en stöttande familj och snälla vänner, en hårt arbetande sambo som varit villig att stå för notan, en god hälsa och tidigare erfarenheter som jag skulle klassa som jobbigare än den här tiden.
Så egentligen har jag mycket att vara tacksam för, framför allt min familj och sambo. Det har varit en stor påfrestning för alla i min närmaste omgivning att jag har varit arbetssökande. Mycket svett och många tårar har krävts att komma dit jag är idag.
För att inte tala om löpningens betydelse för mig! Jag har nog mycket att tacka löpningen för också. Eller snarare mina föräldrar, för att jag fick möjligheten att upptäcka att jag mådde bra av att röra på mig. Löpningen har varit min frizon, där jag har kunnat rensa systemet och fylla på med ny energi.
Den som har fått stå ut med mig mest, är ju ändå sambon. Jag har många gånger förundrats över hans envishet och förmåga att resa sig och kämpa vidare. Han har fått stå ut med mycket alla de otaliga gånger jag brustit ut och tyckt att allt har varit skit.
Tur för mig att han är en marathonlöpare med en sann långlöpar-mentalitet. Envis och tålmodig. En stor förmåga att fokusera på det som behöver göras. Väldigt praktisk och rationell. Precis som farfar var, som gick bort för snart ett år sen. Vi ska förresten hälsa på honom och mormor och morfar på kyrkogården nu till helgen, på Alla helgons dag.
Nu är det dags för ett core-pass tror jag minsann!
Ha en fortsatt bra vecka! 🙂
Sandras Bioblogg 