I väntans tider

Som jag skrev i gårdagens inlägg, så kommer jag att få göra praktik på ett företag här i stan framöver. Jag får vara där i ett halvår och därefter får vi se vad som händer. Innan jag börjar med projektet ska jag gå en två-veckors kurs i Ledarskap, Organisation och Kommunikation, via ett företag som är länken mellan Arbetsförmedlingen och praktikplatsen. Det som skiljer den här praktiken mot en ‘vanlig’ praktik via AF, är just att man får gå kursen och har rätt till en egen handledare.

Företaget är inriktat på att hjälpa arbetssökande akademiker att få in en fot på arbetsmarknaden, så dem kan jag verkligen rekommendera till alla som vill få lite extra hjälp! Även om det i mitt fall var så att jag hittade mitt företag på egen hand, så kändes det ändå bra att ha en egen kontaktperson som hjälpte till att leta praktikplats åt just mig.

Jag var och fikade med gänget igår, för att få reda på lite mer om vad jag ska få göra framöver, och för att få träffa dem. Det är ett ganska litet och nytt företag med unga medarbetare. De var riktigt glada och trevliga allihopa, så jag tror att jag kommer att trivas bra där. Att de fortfarande är ett utvecklande företag, ser jag mest som positivt.

Även om det är osäkert hur det kommer att bli i fortsättningen, både för mig och för företaget i sig, så känns det ändå hoppfullt. Eftersom företaget fortfarande är i en utvecklande fas, så känns det som att det iaf finns en liten möjlighet att påverka företaget i positiv riktning.

Även om jag inte kan räkna med att få någon anställning på företaget efter praktiken, så kommer jag ändå att få en massa nya erfarenheter, som säkert kan vara bra att ha med mig framöver. Att jag dessutom kommer att få jobba inom ett område som är relevant för min utbildning och mitt exjobb, känns extra kul!

Samtidigt är det säkert bra att ha lite ställtid (som Bodil Jönsson kallar det), dvs tid för att ställa om hjärnan och förbereda sig mentalt för det nya livet. Kursen i Uppsala är säkert en bra förberedande fas för mig också, dels för att komma in i kontorstids-rutiner igen, och dels för att skruva igång hjärnan igen och förhoppningsvis lära mig en massa nya saker som kan vara bra att ha med mig framöver.

Som en kille sa igår, när jag berättade lite kort om ‘min historia’, så jämnar det säkert ut sig i längden, dvs den tid jag har varit utan arbete kommer jag säkert att få belöning för förr eller senare iaf. Om man tänker efter, så finns det egentligen en hel del som jag har lärt mig under den här tiden, och jag tror att jag kommer att kunna uppskatta det här arbetet mycket mer nu, än jag skulle ha gjort om jag aldrig hade varit arbetssökande.

Den här perioden har verkligen testat mig, flera gånger väldigt hårt, och fått mig att mobilisera mina krafter att tänka positivt och hoppfullt på framtiden. Jag kan nog med stor säkerhet säga att jag inte skulle ha klarat mig så pass bra, om jag inte hade tränat mentalt.

Det är en enorm påfrestning att vara i ett sånt osäkerhetstillstånd som det innebär att vara arbetssökande, där man inte riktigt vet vad som kommer att hända den närmsta tiden framöver. Men, som Olof Röhlander skulle ha sagt, så har jag haft möjligheten att träna mentalt, tack vare de påfrestningar jag har varit utsatt för.

Mycket har nog handlat om att inte tappa perspektivet också. Jag har ju trots allt haft det hyfsat bra i stort sett. Jag har haft en stöttande familj och snälla vänner, en hårt arbetande sambo som varit villig att stå för notan, en god hälsa och tidigare erfarenheter som jag skulle klassa som jobbigare än den här tiden.

Så egentligen har jag mycket att vara tacksam för, framför allt min familj och sambo. Det har varit en stor påfrestning för alla i min närmaste omgivning att jag har varit arbetssökande. Mycket svett och många tårar har krävts att komma dit jag är idag.

För att inte tala om löpningens betydelse för mig! Jag har nog mycket att tacka löpningen för också. Eller snarare mina föräldrar, för att jag fick möjligheten att upptäcka att jag mådde bra av att röra på mig. Löpningen har varit min frizon, där jag har kunnat rensa systemet och fylla på med ny energi.

Den som har fått stå ut med mig mest, är ju ändå sambon. Jag har många gånger förundrats över hans envishet och förmåga att resa sig och kämpa vidare. Han har fått stå ut med mycket alla de otaliga gånger jag brustit ut och tyckt att allt har varit skit.

Tur för mig att han är en marathonlöpare med en sann långlöpar-mentalitet. Envis och tålmodig. En stor förmåga att fokusera på det som behöver göras. Väldigt praktisk och rationell. Precis som farfar var, som gick bort för snart ett år sen. Vi ska förresten hälsa på honom och mormor och morfar på kyrkogården nu till helgen, på Alla helgons dag.

Nu är det dags för ett core-pass tror jag minsann!

Ha en fortsatt bra vecka! 🙂

Hässelbyloppet

I söndags var det dags för nästa lopp, Hässelbyloppet den här gången. Det var första gången jag sprang det, och eftersom jag hade hört att det skulle vara en ganska lättsprungen (flack) bana, så hade jag en liten förhoppning om att kunna förbättra mitt pers på milen, men försökte ändå att ha inställningen att bara springa för att ha kul.

Det blev pers iaf: 46:29! Riktigt kul! Vi hade ganska tur med vädret också – klart och fint, och så kallt man kan räkna med att det är i oktober. Men, som man brukar säga: Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder.. 😉

Det enda som var lite jobbigt med loppet, var att min hårsnodd gick av när jag hade ca 2 km kvar..! Men som tur var hade jag två reservsnoddar i bakfickan av tajtsen, så det var bara att sätta upp en ny, samtidigt som jag sprang vidare.. Det tog iofs lite energi, men jag kom tillbaka ganska snart ändå.

När jag till slut kom in på upploppet, Hässelby IP, fick jag lite extra energi av att se Svend stå och heja på mig, så jag lyckades spurta om två stycken innan mållinjen. Allas resultat och målspurter kan fö ses på marathon.se ett tag framöver, så gå gärna in där och sök på mitt eller någon annans namn, för att se målgångarna!

Efter att jag hittat Svend och två andra tappra akeliter, kom en tjej fram till mig och tackade för draghjälpen. Hon hade tydligen, tack vare min rygg, fått en bra tid! Det var verkligen riktigt kul att höra! 🙂

Det är det som är det fina med såna här tävlingar: Man ger och tar. Själv skulle jag nog aldrig ha fått en så bra tid utan mina medlöpares draghjälp, så det var kul att även andra kunde uppskatta min rygg! Och dessutom tacka för det efteråt!

Årets Hässelbylopp, som fö är känt för att generera många personliga rekord, bjöd på banrekord både på dam- och herrsidan (Ulrika Johansson och Mustafa Mohamed) och deltagarrekord, så det var ett lyckat lopp på många sätt.

Det är kul att springa efter kändisar tycker jag, och det känns som att det blir lite extra stjärnglans till tävlingar där flera kända namn ställer upp. Till Lidingö Tjejlopp blev jag peppad av att se Isabellah Andersson strax innan startskottet, och nu blev jag extra peppad av att se en skymt av Ulrika Johansson innan start. Att jag dessutom hade kommenterat på hennes blogg tidigare och önskat henne lycka till, och fått ett personligt svar tillbaka, kändes lite extra kul! Jag kan verkligen rekommendera alla att läsa hennes blogg på Runner’s World, för den är riktigt bra skriven och hon förtjänar all cred!

Svend och min syster sprang också, båda snabbare än mig. Men man tävlar ju bara mot sig själv ju, och eftersom alla slog egna pers, så är alla nöjda ändå.

Jag har förresten läst en del i Olof Röhlanders bok, ”Det blir alltid som man tänkt sig”, som jag berättade om sist, och den innehåller en hel del läsvärt! Så den rekommenderas starkt! Hemsidan upphopp.se innehåller också en hel del vardagspepp, så kolla gärna runt på den, alla som vill bli lite peppade!

Det är förresten ev en del på g på jobbfronten nu, så vi får se vad som händer härnäst..!

Ha en bra dag!

Kanelbullar och mental styrketräning

Igår var det kanelbullens dag, vilket vi självklart firade – med hemsmusslade Sectra-bullar (sschh!). Gottigottgott!

Igår hittade jag förresten den här sidan av Olof Röhlander, om bl.a. mental styrketräning, apropå att han har skrivit en ny bok som heter ”Det blir alltid som man tänkt sig” (som en kompis tipsade om på facebook). Det verkar vara en bra bok, som säkert är läsvärd för alla som är intresserade av att ta del av olika knep för hur man skulle kunna leva sitt liv så som man vill leva det.

När jag ändå var igång och surfade runt lite, så råkade jag hitta några andra jobb-bloggar också, bl.a. den här bloggen, som hänvisade till den här bloggen, som i sin tur hänvisade till den här. Kul att jag inte är ensam om jobb-bloggs-fenomenet. 😉

Vilket skönt höstväder det är ute nu förresten! Nu till helgen blir det ytterligare ett lopp i Sthlm, Hässelbyloppet den här gången. Det blir kul att se hur det är.

Ha en trevlig vecka allihopa!

Lidingö-bilder

Här kommer några bilder från Lidingö Tjejlopp.

Lidingö Tjejlopp

Jaha, då var Abborrbacken avklarad då! Jag sprang Lidingö Tjejlopp (10 km) i helgen, som ‘bara’ är den sista milen på det ‘riktiga’ Lidingöloppet på 3 mil, men det räckte gott och väl för mig. Det fanns gott om backar, så det var rejält tufft, men ändå väldigt kul!

Svend sprang 3-milen på lördagen, och tog sig i mål på imponerande 2:02:35 (plats 86!), ca 10 min snabbare än tidigare. Helt otroligt amazing!

Själv bestämde jag mig ganska sent för att springa Lidingö Tjejlopp, så jag hade kanske inte tränat ultimat för att topprestera, men ett par backträningar hade jag med mig i bagaget iaf. Inför loppet kände jag mig lite lagom motiverad och jag hade inga direkta förhoppningar alls, förutom att bara ta mig runt. Jag hade inställningen att bara se hur det var att springa där på Lidingö och i den ökända Abborrbacken. Och försöka ha så kul som möjligt och se om jag kunde ta mig i mål.

Då antalet löparklädda tjejer på tunnelbanan och bussen ökade ju närmare Lidingö vi kom, blev jag mer och mer taggad och tävlingssugen. När jag såg några andra akeliter på Grönsta gärde innan start och när slutligen Isabellah Andersson herself, ställde sig längst fram strax innan startskottet, var jag så fulladdad jag kunde vara. Bara själva uppenbarelsen av Isabellah några meter framför mig, gav mig värsta energikicken! Häftigt!

Även om jag startade i grupp 1B, så var det rejält trångt i början. Jag ville inte tränga mig fram, utan tyckte att det kändes bättre att ta det relativt lugnt i början. Det är alltid kul att springa om folk, så för att kunna göra det är det ju en fördel att inte stå allra längst fram..

Lidingö är ju känt för att vara rejält backigt och tufft, och det var det verkligen! Det var några långa sega backar och ganska kuperad terräng däremellan, även om det fanns några platta partier, där man kunde njuta av vattnet och den fina naturen på ön.

Trots alla backar, så var det faktiskt ett riktigt kul lopp! Mycket tack vare alla peppande och hejande människor som stod utspridda över större delen av banan. Att jag stötte på en akelit precis i början av loppet, blev påhejad av en annan strax därefter, och senare även av andra okända Akele-fans, gjorde att jag kände mig rejält peppad. Det är alltid kul att höra: ”Heja Akele!”, även om man inte vet vilka det är som hejar. 🙂 Det känns som att man inte bara springer för sig själv då, utan för hela klubben.

När den berömda ”Välkommen till Abborrbacken!”-skylten dök upp, försökte jag peppa mig själv så gott det gick, även om jag var medveten om att jag FICK gå om det skulle vara alltför jobbigt (även 3-milasegrarinnan Ulrika Johansson hade ju gjort det dagen innan, men då hade hon iofs sprungit 2 mil innan dess..) Jag lyckades iaf ta mig uppför hela backen mestadels småjoggande, även om jag tillät mig att gå litegrann.

När jag strax därefter hörde någon säga att de första 5 km hade gått på ca 26 min, fick jag en liten svacka. Gick det verkligen SÅ långsamt?! (jag tog inte tid själv och undvek att titta på klockan, för att undvika ev besvikelser..) Eftersom jag redan kände mig så pass trött efter alla backar, började jag tvivla lite på min kapacitet och om jag överhuvud taget skulle klara av att ta mig i mål..

Jag kom att tänka på det Svend och jag pratat om dagen innan, att det är ganska normalt att tänka sådana tankar ibland, och hur viktigt det då är att tänka positiva tankar och påminna sig själv om varför man egentligen springer. Så jag började peppa mig själv så gott jag kunde, och leta efter det kända flytet. Så småningom kunde jag faktiskt hitta lite ny energi och en ny rytm, och det kändes bättre igen.

Jag försökte fokusera på min egen löpning så gott det gick, så att jag inte skulle påverkas för mycket av de andra som sprang (även om det såklart alltid känns bra att springa om folk..). Jag tänkte på Isabellah, Ulrika, Malin och alla andra löparidoler och försökte tänka att jag ‘var’ dem på något sätt. Det hjälpte faktiskt en del.

Jag hade inställningen att försöka ha lite extra energi kvar till slutet, så att jag skulle kunna spurta lite extra in i mål, inför publiken. Så när den sista nerförsbacken sluttade ner mot slutsträckan, ökade jag farten ytterligare och började plocka en efter en. Jag fokuserade på målfållan och försökte ‘vrida ur svampen’ så gott jag kunde, och tömma mig på all energi jag hade kvar.

När det var drygt 100 m kvar till mål, sa speakerrösten att silvertiden just hade passerat (50 min), och jag hörde någon säga: Fan! Själv blev jag glatt överraskad att tiden inte var ännu mer, eftersom jag hade trott på en tid närmare 1 h än 50 min. Så jag fick ytterligare lite energi att spurta om en sista tjej, strax innan jag passerade mållinjen, vid 50:43 (plats 191).

Efter att jag hämtat andan lite, kände jag till slut glädjeruset sprida sig. Svend kom fram och grattade mig och var imponerad över min tid. Det tog ett tag innan jag fattade det också, eftersom jag hade trott att det skulle gå mycket långsammare (jag hade tydligen passerat 5 km strax under 25 min, så det gick tydligen inte så trögt som jag hade trott). Det är alltid mycket roligare att bli glatt överraskad, än tvärtom! 🙂

Lite senare såg vi vinnaren Isabellah på tunnelbanan in till stan, som dagen till ära hade bärhjälp av segerkransen av en liten unge. Kul! Hon är alltid så opretentiös och cool och glad, så det är svårt att inte bli inspirerad av henne.

Så, kort och gott kan man säga att jag är nöjd med Lidingö-helgen. Att vi dessutom fick låna min kära systers lägenhet, bidrog säkert en hel del till att det blev så lyckat. Så tack igen Linda!

Tankens kraft

Vad glad jag kan bli ibland av att läsa bra artiklar och bloggar! Idag råkade jag läsa Girl Power-bloggen på Runner’s Worlds sida. Precis vad jag behöver! Kul att läsa andra som tänker och resonerar liknande som jag själv, bl.a. vad det gäller att springa. Framför allt gillade jag ett inlägg om hur ens ‘tro kan försätta berg‘.

Ibland kan man bli lite trött på att försöka övertala både sig själv och omgivningen att man har ‘rätt’, så just därför är det så skönt att själv bli peppad av andra och läsa just såna här typer av inlägg!

Jag har själv använt mig av mental träning för att försöka förbättra mina egna prestationer inom diverse olika områden, men har tidvis haft små ‘dippar’ av olika anledningar. När det gäller jobbsökningen, så har jag efter bästa förmåga försökt övertala mig själv om hur bra jag faktiskt är, men efter negativa besked är det svårt att inte bli besviken börja ifrågasätta sig själv.. Då är det extra viktigt att boosta sig med ytterligare pepp-talk för att påminna sig om hur bra man egentligen är. Nyckeln till att inte bli totalt utbränd i sin strävan framåt, är nog att få bekräftelse på annat håll än just från arbetsmarknaden. Inget nytt, men ändå, det tål att upprepas..

Alla som har lite kunskap inom naturvetenskap (eller psykologi för den delen), vet hur viktigt det är med rätt fördelning av energin. Man kan inte ge mer än man har. Så är det bara. Sen är det viktigt att inse vilken potential man faktiskt har, för att på bästa sätt kunna få ut maximalt med energi, utan att behöva bli utbränd.

Jag har ofta tänkt på hur lik löpningen är livet självt. För att lyckas komma i mål, så måste man se till att fördela energin på bästa sätt under loppet, så att den räcker hela vägen. När det känns extra tufft, blir den mentala kapaciteten extra viktigt. Ju mer fokuserat man kan tänka positiva peppande tankar, desto mer energi vinner man (nu låter jag lite som en idrottspsykolog..). Om man dessutom har turen att bli påhejad av snälla människor längs vägen, får man ytterligare en skjuts framåt.

Det gäller att hitta en lagom balans för att nå bästa resultat. Sen kan man ju ha olika mål med ett lopp/ett liv. Antingen kan man ha som mål att bara ta sig i mål, innan ‘repet dras’ (vilket är vanligt vid de flesta tävlingar, för att man inte ska kunna springa hur länge som helst), eller att komma i mål så snabbt som möjligt, för att se ens maximala kapacitet, eller så kan man ha som mål att bara springa och njuta av att bli påhejad av andra människor.

Midnattsloppet i Göteborg 2010

Att tävlingar av olika slag har en social funktion är väl inte heller det något nyhet – att det är kul att springa tillsammans med andra (ibland också med likadana tröjor, som i Midnattsloppet). Arbetslivet har väl lite samma funktion. Alla ska med, eller hur var det..?

Jag läste förresten en krönika av Ulrika By i gårdagens DN Söndag. Det handlade om vikten av att vara beredd på vad som helst och att inte ha några som helst förhoppningar, för att undvika att känna sig besviken. Mycket intressant. Det är nog lite så jag har börjat tänka ibland, just för att inte känna mig alltför besviken; om jag inte förväntar mig något kan jag ju inte heller bli besviken.. Men det är ju å andra sidan en ganska tragisk inställning också. Iaf om man vill kunna komma någonvart här i livet. Och det vill jag ju!

Jag tror att jag hade för höga förväntningar på arbetslivet när jag gick ut från universitetet. Vi hade alltid fått höra att vi skulle få det så lätt ute på arbetslivet. Alla skulle vilja ha oss.

Att jag dessutom kanske inte riktigt var beredd på att ‘vad som helst’ skulle kunna hända mig strax innan dörren ut mot arbetslivet öppnades för mig, vilket det gjorde för mig, gjorde ju inte saken lättare heller.

Att man inte kan få allt här i livet, är väl inte heller det någon nyhet, och jag är väl inte den första som har funderat över hur man ska kunna få ihop livspusslet på bästa och smidigaste sättet. Det är väl något man får jobba med hela livet, antar jag.

Det sägs ju att det inte alltid är de som har gått den rakaste vägen framåt i livet, som ‘vinner’ i längden. Man kan ju komma till samma mål, även om man tar olika vägar dit. De som tar en omväg dit, får kanske andra erfarenheter istället. Ingen väg behöver ju vara bättre än den andra, men det skulle vara kul om fler arbetsgivare kunde uppskatta även de som inte gått spikrakt framåt, och som kanske inte har exakt de specifika arbetslivserfarenheterna inom ett visst område som efterfrågas, för att vara en lämplig kandidat.

Jag strävar hela tiden efter att försöka se det positiva i allting, och försöker dra lärdomar av gamla misstag. Jag kanske är en obotlig optimist, men jag försöker ändå att vara så realistisk som möjligt, för att inte ‘tappa mark’ och bli alltför besviken.

Vad skönt det känns att bara kunna häva ur sig såna här saker här! Ingen behöver bli irriterad för att man får alltför långa mejl, som man kanske inte har tid eller ork att läsa och ge feedback på. Det är väl det bloggar är till för.. 😉

Nu har jag peppat mig själv med en massa ny jobbsökningsenergi!

Kram till er alla där ute i cyberrymden!

Blodomloppet, Broloppet och en begravning

Nu har det hänt en del sen sist, som oftast när jag inte har bloggat på ett tag. Jag har varit funktionär på Blodomloppet och delat ut vatten till tappra löpare/promenerare, hejat på min sambo som lyckades springa hela vägen mellan Danmark och Sverige och firat lite födelsedagar.

Helgen i Öresund visade sig bli lite annorlunda än vi tänkt oss från början, eftersom vi hade planerat att åka över till Köpenhamn och hälsa på några släktingar till sambon dagen efter Broloppet. Samma vecka fick vi beskedet att hans faster hade somnat in. Samma faster som vi skulle ha hälsat på. Han hade inte träffat henne på flera år och hade verkligen sett fram emot att se henne igen. Hon var visserligen svårt sjuk, så var inte helt oväntat, men det kändes ändå väldigt tråkigt att det hände precis då.

Begravningen var oturligt nog på samma dag som hans efterlängtade lopp över bron, så det var ett svårt beslut att välja hur vi skulle göra. Nu blev det loppet iaf, och resan till Köpenhamn får göras lite senare istället, när det passar bättre för alla inblandade.

Broloppet gick bättre än väntat för honom. Det var stark medvind hela vägen och mestadels soligt (iaf under loppet), så han lyckades springa nästan 3-4 minuter snabbare än han hade hoppats på. Att han dessutom lyckades springa om stackars kompanjonen från klubben (som vanligtvis är snabbare, men som varit sjuk samma vecka), gjorde ju inte saken sämre. Det var verkligen en upplevelse att få se honom segla in i mål så pass tidigt, på plats 18 av ca 30 000! Otroligt häftigt!

Vi passade på att stanna lite extra i Malmö, så vi turistade loss och hann se både Turning Torso, stranden, parkerna, stan och Zlatans hus. Coolt! Och för alla som undrar: ja, det finns gott om gäss i Malmö, nästan för gott om dem..

Jag fortsätter fö med jobbjakten och hoppas kunna få napp nu inom den närmsta tiden. Även om sommaren är här och det ska bli skönt att kunna njuta av sol och bad, skulle det kännas ännu bättre om jag visste att jag hade ett jobb att gå till i höst.

Nu är det dags för veckans första löptur!

Kyrkstafetten

För alla som undrar hur det gick i lördagens stafett på Öland, kan jag avslöja att Akeles killar vann och tjejerna kom tvåa! 🙂 Jag är nöjd med tanke på omständigheterna – att vi sprang i ca 4 graders kyla, blåst och regn.. Det var iofs uppehåll när vi sprang, men man var blöt ändå kan jag garantera. (framför allt om man trampade ner i en vattenpöl med hela vänsterfoten under kisspausen på vägen ner mot Öland.. med tävlingsskorna såklart. Smart gjort.) Fast sen blev man ju rejält varm ändå när man tills slut fick springa, så det var inte så farligt trots allt.

Det var annars en väldigt trevlig tävling, med en massa glada entusiaster, fin natur och lättsprungna vägar. Det smakade dessutom extra gott med potatissalladen och den grillade kycklingen man fick efteråt. De segrande herrarna fick en Twist-påse och en Puma-tröja som förstapris, medan damernas andrapris var så fint som en väggljusstake. Segerchokladen var i vilket fall som helst mycket god, för alla som undrar. (jag fick smaka, även om jag inte vann! tjoho!)

Här kommer lite fina löparbilder därifrån. Den fina gruppbilden på killarna (som jag tog!), hamnade dessutom i en liten notis i dagens Corren. Så jag känner att jag har gjort en god insats för klubben nu.

Det skulle vara skönt att känna sig som en segrare även på arbetsmarknaden. Jag ska försöka ta med mig det goda flytet från löpningen och applicera det på jobbsökningen nu under veckan.

Vulkanutbrott, nya kontakter och löparmat

Vulkanutbrottet gjorde verkligen susen för min blogg – jag har fått ca 100 fler hits sen mitt senaste inlägg! 🙂 Visst är det något som intresserar alla och får folk att googla hej vilt, så det är väl inte så konstigt egentligen. Dessutom har jag kommit i kontakt med en gammal kompis från Frankrike tack vare bloggen, så det verkar ju som att jag finns där ute i cyberrymben nu på riktigt – häftigt! B-)

Det gick förresten bra för båda Akele-lagen i stafetten jag skrev om för ett tag sen – både dam- och herrlaget vann! Grymt! Som vinst fick de varsin Ica-kasse fylld med diverse löparmat (spaghetti, ketchup, havregryn, knäckebröd, smörgåsrån, chips och hallonläsk..). Så nu är matförrådet påfyllt för den närmsta veckan (min sambo var ju med och säkrade herrsegern).

På jobbfronten har det tyvärr inte hänt så mycket sen sist. Jag har skickat in några intresseanmälningar och fått några ”Tack för visat intresse, men vi har tyvärr inte möjlighet att anställa några nya för tillfället”-svar. Jag får gå på ännu bredare front framöver kanske. Någonstans borde det väl finnas möjlighet och behov att anställa mig.

Jag har iofs jobbat lite extra med läxhjälp sen sist, men det kan man ju inte leva på, även om det känns skönt att känna sig behövd för stunden. Det är kul när en 9-årig tjej tjatar på sin mamma att jag ska få stanna bara liite till för att hjälpa henne med matten (när det egentligen var storasyster som behövde hjälpen mest). 🙂

Angående det jag skrev i mitt förra inlägg, om löparnoja och askmoln och så, så var jag ute på en runda i skogen redan dagen efter – vilket gick alldeles utmärkt! Jag märkte inte av några askmoln alls och hade inga som helst problem att andas. Däremot blev jag mött av en mängd glada vårfåglar och nyvakna vårsippor! 🙂

Tävling, våren och jämställdhet

Nu var det ett tag sen sist jag bloggade, så det är verkligen på tiden att jag uppdaterar mig lite.

Först kan jag meddela att det blev tävlingsdebut på Akele Cup igår – och jag lyckades ta mig runt! Jag var iofs inställd på att det skulle bli asfaltsbana, men det bidde kuperad terräng istället, vilket jag var väldigt otränad för (jag har varken sprungit i skogen eller i backar på hela vintern…), så det gick inte så bra som jag hade väntat mig. Men, som min kloke sambo sa, så borde jag vara väldigt nöjd med tanke på hur lite jag egentligen har tränat den senaste tiden (ca 2-3 ggr i veckan). Han har nog rätt.. 🙂 Och man ska ju aldrig jämföra sig med folk som tränar betydligt mer än en själv, så med tanke på allt, så är jag väl nöjd egentligen. (5 km på drygt 22 min blev det. red.anm.)

Lite jobbuppdateringar: Jag har upptäckt ett spännande företag inom mitt område, dit jag hade tänkt skicka en intresseanmälan. Men så visade det sig att jag kände en som jobbar där, så det blev ett mail till henne istället. Ibland känns världen väldigt liten.. 🙂

Sen så har jag fått ett tips om ett uppdrag i Norrköping. Inte riktigt inom mitt område, men jag kan skicka in en ansökan dit iaf, utifallatt.

Idag var det sista gången jag hade ett My Academy-uppdrag för en familj, men eftersom de gärna ville fortsätta med möjligheten att få min experthjälp, så kom vi överens om att de får kontakta mig vid behov ändå. Det är alltid kul att känna sig uppskattad! 🙂

Skönt att det äntligen har blivit riktig vår nu! Igår såg jag förresten årets första blåsippor, under Akele Cupen (vilket inte min sambo lade märke till.. vilket kanske säger något om att vi höll lite olika hastigheter och hade fokus på lite olika saker.. 😉 ).

Apropå idrott och tävlingar och så, och tjejer och killar och så, så blev jag lite upprörd igår när jag såg en tävlingsanmälan till en stafett som går i Småland i helgen, där bl a min sambo ska delta. Det stod att det fanns fyra olika klasser: Tävlingsklass, Damklass, Motionsklass och Företagsklass. Hallå eller??! Såvitt jag vet ska damerna tävla minst lika mycket som herrarna.. Jag ska iaf hålla tummarna för att att det går bra både för Akeles dam- och herrlag på lördag!